"Du är fantastisk" --> "hoppas inte på för mycket.. he he..."
Idag är en sån dag då jag bara måste få ner allt på papper för att sortera i mitt röriga huvud. Det var ett tag sedan, jag vet, men har helt enkelt (och sant) inte haft tid att skriva på SÅ länge! Mitt senaste inlägg skrev jag i Oktober och gissa hur mycket som hänt sedan dess.. Kort sammanfattning okej.
Jag avslutade min praktik på Akutmottagningen och det visade bli en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag lärde mig så mycket och blev totalt förälskad i det akuta omvårdnadsarbetet och personalen. Därefter gick jag tillbaka till skolan för att förbereda mig inför C-uppsatsen.
Direkt efter jul började vi skriva uppsatsen, jag och Agnes tillsammans, samtidigt som jag laddade inför T5 praktiken. Dessa två kurser läste jag samtidigt och visste att det skulle bli den mest häktiska tiden med studierna. Nu efterhand kan jag verkligen se hur mycket detta gett mig. Jag var de första veckorna på Ljus och sårmottagningen, och därefter på avdelning 50 (psykosenheten) på sundsvalls sjukhus. Arbetet tillsammans med Agnes skulle jag vilja beskriva som smärtfritt, men vid närmare eftertanke så har det inte vart smärtfritt. Trots detta har vi båda utvecklats i både tal och skrift på ett tillfredställande sätt + att jag lärt mig mycket i min egen förmåga att möta olika personer med någon psykisk sjukdom. Det är så mycket jag skulle vilja skriva men då blir detta inlägg alldeles för långt för att någon skulle vilja läsa det.
I alla fall så hade jag och Agnes examination av vår C-uppsats igår, ännu en grej jag kan lägga bakom mig. Samtidigt kastas jag mellan glädje och panik! Det är nämligen så att jag väntar på resultatet som kommer att förändra hela mitt liv (känns det som), läkemedelsberäkningen... Som en djävul på min axel. Skrattande och viskar till mig "Du kommer få jobba som undersköterka från och med nu, du blir inte klar i vår", samtidigt som ängeln på min andra axel håller alla tummar och tår för att det ska gå vägen, viskar "du är fantastisk". Vilken ska jag lita på? Jag har en plan B om resultatet är förödande samtidigt som jag inte ens vill tänka tanken. Andas in, andas ut. Det enda jag kan göra nu.
Idag har jag seminarium på min uppsats jag skrev samtidigt som praktiken, den är jag egentligen inte nervös över. Jag menar, efter att ha utstått vår handledares taggiga attityd och "uppfostran" så är jag hård som sten, inget kan rubba mig.. Utom läkemedelsberäkningen. Nej nog om det!
I helgen är det Påsk och jag har kommit på mig själv att tycka mindre och mindre om högtider. Jag kanske förstorar upp men valet har aldrig vart så svårt som nu. Jag kan knappt vänta tills jag startar egenen familj och får andra att anpassa sig efter mig. Förlåt att jag verkar negativ, men mitt behov av att skriva idag var stort. Nu känns det ärligt lite lättare.
Nej nu måste jag vidare i mitt virvelvind-liv. Kramar på er alla!
