Dagar som denna borde raderas.
Idag är det en sån dag, en dag då alla tankar kommer som ett slag i magen. Jag har kunnat hantera det ett bra dag nu men som vanligt dyker känslorna upp och jag vet inte, nej nu ljög jag, jag vet egentligen hur jag ska göra men det känns som att allt hänger på mig.
Det är inte så, det vet jag men magkänslan säger en helt annan.
Just nu har jag alla bitar i mitt pussel som kallas livet, varför kan jag ändå inte se ett samband och bygga klart det? Mycket har jag tagit tag i den senaste tiden, ändå känns det som att någonting saknas. Varför ska det vara så förbannat svårt att vara lycklig och leva livet med ett leende på läpparna. Jag visar gärna utåt att allt är okej, innerst inne är jag som en trasig glasruta.
Ja detta är ett inlägg som jag kanske inte borde skriva, men gör det i alla fall!
Om jag fick tre önskningar som gjorde det möjligt att fixa alla världens problem skulle jag använda dem med hjärtat, nu finns inte den chansen tyvärr.
Min trasiga glasruta kanske kommer gå att laga med tiden, men skärvorna kommer aldrig passa tillsammans på samma sätt som tidigare, alltid finns det spår av vad som varit.
Det jag helst av allt skulle vilja göra är att flytta långt bort från denna stad och starta om mitt liv på nytt, vara någon helt annan och bestämma själv när jag vill komma tillbaka till mitt forna liv. Kanske blir det möjligt så fort studierna är klar och förhoppningsvis packar jag inte med mig så mycket i min ryggsäck, eller så borde jag lämna den hemma för gott och bara glömma.
Det låter som när jag skriver att jag vill fly från det som är jobbigt, och det är nog det jag också menar. Just nu så känns det som att de är den ända utvägen för mig. Det som finns runt om kring är alldeles för stort för att jag någonsin ska kunna göra någon skillnad, sträcker sig för långt bak i tiden för att det ska kunna läka ordentligt.
Sen är min fråga till mig själv, varför ta in en annan människa till denna röra? allt kommer vara en fasad som plötsligt rasar och så står jag där och måste förklara.
Mitt svar till mig själv är just nu; för att du behöver en varm famn att falla tillbaka i. Frågetecknet ligger bara i om jag själv vågar lita på någon annan tillräckligt för att göra den chansningen. Det återstår att se.
