It knocked me down but i get back up again- Life is a highway
Hej!
Idag känner jag mig en ett mosat päron. Igår när jag kom hem från skolan så kände jag att någonting var på gång och som ett brev på posten kommer febern sakta smygades och det slutar med att jag ligger och fryser i sängen. Detta var inte direkt vad jag behövde just nu då det är dags för tenta på lördag! Känner ändå att jag har bra koll nu jämfört med vad jag hade inför vårt senaste tillfälle och jag vill verkligen klara den här skiten. Jag och Linda gör allt för att så mycket som möjligt ska fastna, vi sitter hela dagarna och hela kvällarna oftast så klarar jag det inte nu då är det nog inte menat heller.
Sen så sitter jag också och funderar över en del, eller inte funderar kanske, mer reflekterar. Kan väl inte mer än konstatera att jag får börja om från ruta ett, fast är inte så säker på att jag vill börja någonstans för tillfället. Jag ska inte hymla med att jag blev lite ledsen, för kostigt vore det ju annars, men det var väl lite väntat också. Fattar bara inte hur det kan gå från 0-100, sen 100-0, och ett tag senare sakta stegrandes från 0-50 och sen nu ramlar man ner igen. Aja nu är det som det är och skolvistelsen får vänta tills nästa vecka då jag möjligen är redo att möta din blick igen.
Nu är det bara att försöka se framåt till lördag och göra det bästa som går på tentan, sen är det dop för söta lilla Milo i Timrå och senare under kvällen firas allt med en grym tenta-fest. Japp, så lever jag mitt liv. Kämpar på veckorna och glömmer mina bekymmer under helgerna! Tills nästa gång, HADEE!
