Vad som egentligen hände med vår Älskling
Hej! Jag vet att de var ett tag sedan jag skrev nu men har haft fullt upp med jobb och annat hela tiden. Jag tänkte att jag skulle berätta riktigt vad som hände med Baloo, de hjälper mig också eftersom att jag sakna honom så grymt mycket idag :'(
Baloo fick alltså en sjukdom som heter FIP (Felin Infektiös Peritonit) som utvecklar sig av ett så kallat Coronavirus som väldigt många katter kan bära på utan att de bryter ut. Det som är de lömska med detta virus är att det kan mutera sig och skapa en helt ny sjukdom utifrån sig själv (FIP). Allt började för ca 2,5 månader sedan på alla hjärtans dag då vi åkte in akut med Baloo för att han hade feber, åt inte osv. Väl inne fick han dropp och de togs prover på honom och sen så konstaterade man att de bara var en släng av magsjuka han hade fått. Redan där var starten på de vi inte visste var de fruktansvärda. Två månader gick och vi trodde att Baloo blivit frisk, men någonting stod inte rätt till, han var fortfarande lite slö och hade börjat växt om sig väldigt mycket i kroppen (lång och smal), och inte tänkte väl vi på att det var någonting konstigt med Baloo, han växer väl om sig som alla andra katter i hans ålder tänkte vi (10 månader). Men Baloo fortsatte att krympa och tillslut på påsk när vi var hos Niklas föräldrar så var han inte alls sig själv. Efter att bara ha legat i min garderob och inte velat varit med någonting speciellt så tog jag tempen på honom för att se om de var svaret på att han var så lugn. Mycket riktigt hade han 40 grader i temp (normalt för katter 38-39 grader), så det var inte så mycket feber han hade så vi valde att avvakta lite tills nästa dag. Vi gav honom vatten och han både drack, åt och gick på lådan som vanligt. Sen dagen efter så hade han fortfarande feber och de var då som jag och Niklas valde att åka in med honom, men aldrig trodde väl vi att de var döden som väntade för Baloo. Vi trodde verkligen att vi skulle få ta med honom hem igen, han skulle ju bara in och få lite febernedsättande och lite dropp, sen skulle jag hämta honom när jag slutade för dagen på jobbet. När vi kom in med honom så att han i sin bur så snällt, han tittade på mig ett par gånger och jamade sådär ynkligt som bara han kan göra, som om han sa (mamma, känner mig lite ensam här nere, gosa med mig). Jag satte mig på golvet och stack in handen i buren, kliade honom under hakan, han spann gott. Men efter att ha väntat i 1,5 timmar på veterinären så var jag tvungen att åka på jobbet, så niklas stannade med honom för undersökning. När klockan slagit halv två på eftermiddagen så hade Niklas försökt fått tag på mig både på mobilen och på jobbet, men han hade fått till svar att han fick återkomma efter att jag slutat jobba.. Redan där så anade jag de värsta men ville absolut inte låta tankarna tränga in i hjärnan på mig. Jag ringde Niklas direkt när jag slutade och var på väg till bilen, jag hade tagit ledigt resten av dagen eftersom att jag var på tok för okoncentrerad. När jag ringde upp Niklas så hörde jag på en gång att han var orolig för Baloo. Läkarna hade konstaterat att Baloos alla organ var helt utslagna, levern hade gjort hela Baloo gul på slemhinnor och i huden eftersom att de tydde på att den var ur funktion. Det var allt jag fick veta när vi hördes på telefon för att jag sa att jag snart är hemma så vi kan prata då. Jag intalade mig själv hela vägen hem att de där är någonting som dom fixar med dropp osv. Men när jag stiger ur bilen hemma och börjar gå mot vår uteplats så ser jag att Niklas sitter helt ihopsjunken och är alldeles röd i ansiktet. Jag springer fram och frågar vad de är som han hänt. "Dom måste ta bort Baloo" var de ända jag kunde få ur honom då.
Jag kastar mig ner på backen och i Niklas armar, börjar skrika och gråta. Har aldrig någonsin upplevt en sådan hjärtesorg! Allt gick i bitar, hela mitt liv gick sönder, ingenting spelade någon roll längre.
"Dom ringde nu och berättade att dom skulle ta bort honom och att vi skulle komma in och säga hejdå" fick Niklas fram efter ett tag. Jag har aldrig sätt någon människa så förstörd och ledsen och i vanliga fall så brukar jag försöka att visa mig stark, men i det här läget fanns de inga spärrar. Jag grät, han grät. Vi kunde inte prata med varandra. Jag ringde till mamma och berättade allt som hänt och hon kastade sig i bilen och for in till stan. Niklas ringde sina föräldrar som kom och hämtade oss, minst lika förstörda dom, dom skulle också få säga hejdå till sin lila bebis.
Väl inne så fick vi gå in i ett rum, mamma och clara var redan där, och Baloo, sittandes på golvet. Han mådde inge bra, de såg man på honom. Niklas bröt ihop när han kom in i rummet, jag gjorde det samma när jag fick se Baloo sitta på golvet under stolarna. När alla var samlade så kom en läkare in och berättade om vad de fått fram på Baloo.
"Vi är tre läkare som har kollat på Baloo och konstaterat samma sak, vi tror att han har FIP. Det är ett virus som angriper alla organ i kroppen och slår ut dem. Sen så var Baloos blodvärde så lågt så att de knappt gick att mäta. Enligt oss så finns det ingen annan utväg än att vi låter honom somna in, han kanske inte klarar av att bli sövd och undersökt med tanke på hans fruktansvärt dåliga värden"
Vad hon sa mer kommer jag inte ihåg, jag var så ledsen. Baloo fick lite lugnande medel som gjorde honom väldigt trött och helt slapp i kroppen, de var nästan hemskt att hålla i honom eftersom att man är så van att han alltid gör motstånd. Alla fick chansen att hålla honom. Luften inne i rummet var alldeles tung av all sorg och alla tårar. Efter ett tag så var de dags att lägga honom på bordet så att han skulle få den spruta som gör att han somnade in. Alla höll på honom, klappade honom medans han injicerades. Han behövde absolut inte känna sig ensam.
När jag insåg att han inte längre andades så bröt jag ut i panik gråt. Mamma kramade mig hårt och jag kramade Niklas hårt, han grät så att han skakade. Alla var otroligt ledsna och jag ville inte släppa Baloo, på något sätt var de som att jag väntade på att han skulle rycka till eller börja andas igen när de var så många som klappade på honom samtidigt, men ingenting hände. Han var bara borta.
Efter ett litet tag så ville jag och Niklas vara ensamma med honom så resterande gick ut. Efter ett tag kom läkaren in och kände igenom buken på honom lite mer ingående, då kände hon att han hade tre större knölar runt organen, och att inget utav organen han hade i kroppen kändes normala. Det hade inte gått att göra på något annat sätt.
Sen fick vi alla ta farväl en sista gång och så lämnade vi kliniken. Vi valde att skicka Baloo för kremering och att sedan själva begrava honom här hemma.
Det är en fruktansvärd sak som har hänt och man kan fortfarande inte fatta att det är sant. Han var vårt allt och älskades av så otroligt många. Det går inte en minut av att jag inte saknar honom. Lyckligt nog så kommer han alltid att finnas i våra hjärtan, där ifrån kan ingen ta honom.
Baloo fick alltså en sjukdom som heter FIP (Felin Infektiös Peritonit) som utvecklar sig av ett så kallat Coronavirus som väldigt många katter kan bära på utan att de bryter ut. Det som är de lömska med detta virus är att det kan mutera sig och skapa en helt ny sjukdom utifrån sig själv (FIP). Allt började för ca 2,5 månader sedan på alla hjärtans dag då vi åkte in akut med Baloo för att han hade feber, åt inte osv. Väl inne fick han dropp och de togs prover på honom och sen så konstaterade man att de bara var en släng av magsjuka han hade fått. Redan där var starten på de vi inte visste var de fruktansvärda. Två månader gick och vi trodde att Baloo blivit frisk, men någonting stod inte rätt till, han var fortfarande lite slö och hade börjat växt om sig väldigt mycket i kroppen (lång och smal), och inte tänkte väl vi på att det var någonting konstigt med Baloo, han växer väl om sig som alla andra katter i hans ålder tänkte vi (10 månader). Men Baloo fortsatte att krympa och tillslut på påsk när vi var hos Niklas föräldrar så var han inte alls sig själv. Efter att bara ha legat i min garderob och inte velat varit med någonting speciellt så tog jag tempen på honom för att se om de var svaret på att han var så lugn. Mycket riktigt hade han 40 grader i temp (normalt för katter 38-39 grader), så det var inte så mycket feber han hade så vi valde att avvakta lite tills nästa dag. Vi gav honom vatten och han både drack, åt och gick på lådan som vanligt. Sen dagen efter så hade han fortfarande feber och de var då som jag och Niklas valde att åka in med honom, men aldrig trodde väl vi att de var döden som väntade för Baloo. Vi trodde verkligen att vi skulle få ta med honom hem igen, han skulle ju bara in och få lite febernedsättande och lite dropp, sen skulle jag hämta honom när jag slutade för dagen på jobbet. När vi kom in med honom så att han i sin bur så snällt, han tittade på mig ett par gånger och jamade sådär ynkligt som bara han kan göra, som om han sa (mamma, känner mig lite ensam här nere, gosa med mig). Jag satte mig på golvet och stack in handen i buren, kliade honom under hakan, han spann gott. Men efter att ha väntat i 1,5 timmar på veterinären så var jag tvungen att åka på jobbet, så niklas stannade med honom för undersökning. När klockan slagit halv två på eftermiddagen så hade Niklas försökt fått tag på mig både på mobilen och på jobbet, men han hade fått till svar att han fick återkomma efter att jag slutat jobba.. Redan där så anade jag de värsta men ville absolut inte låta tankarna tränga in i hjärnan på mig. Jag ringde Niklas direkt när jag slutade och var på väg till bilen, jag hade tagit ledigt resten av dagen eftersom att jag var på tok för okoncentrerad. När jag ringde upp Niklas så hörde jag på en gång att han var orolig för Baloo. Läkarna hade konstaterat att Baloos alla organ var helt utslagna, levern hade gjort hela Baloo gul på slemhinnor och i huden eftersom att de tydde på att den var ur funktion. Det var allt jag fick veta när vi hördes på telefon för att jag sa att jag snart är hemma så vi kan prata då. Jag intalade mig själv hela vägen hem att de där är någonting som dom fixar med dropp osv. Men när jag stiger ur bilen hemma och börjar gå mot vår uteplats så ser jag att Niklas sitter helt ihopsjunken och är alldeles röd i ansiktet. Jag springer fram och frågar vad de är som han hänt. "Dom måste ta bort Baloo" var de ända jag kunde få ur honom då.
Jag kastar mig ner på backen och i Niklas armar, börjar skrika och gråta. Har aldrig någonsin upplevt en sådan hjärtesorg! Allt gick i bitar, hela mitt liv gick sönder, ingenting spelade någon roll längre.
"Dom ringde nu och berättade att dom skulle ta bort honom och att vi skulle komma in och säga hejdå" fick Niklas fram efter ett tag. Jag har aldrig sätt någon människa så förstörd och ledsen och i vanliga fall så brukar jag försöka att visa mig stark, men i det här läget fanns de inga spärrar. Jag grät, han grät. Vi kunde inte prata med varandra. Jag ringde till mamma och berättade allt som hänt och hon kastade sig i bilen och for in till stan. Niklas ringde sina föräldrar som kom och hämtade oss, minst lika förstörda dom, dom skulle också få säga hejdå till sin lila bebis.
Väl inne så fick vi gå in i ett rum, mamma och clara var redan där, och Baloo, sittandes på golvet. Han mådde inge bra, de såg man på honom. Niklas bröt ihop när han kom in i rummet, jag gjorde det samma när jag fick se Baloo sitta på golvet under stolarna. När alla var samlade så kom en läkare in och berättade om vad de fått fram på Baloo.
"Vi är tre läkare som har kollat på Baloo och konstaterat samma sak, vi tror att han har FIP. Det är ett virus som angriper alla organ i kroppen och slår ut dem. Sen så var Baloos blodvärde så lågt så att de knappt gick att mäta. Enligt oss så finns det ingen annan utväg än att vi låter honom somna in, han kanske inte klarar av att bli sövd och undersökt med tanke på hans fruktansvärt dåliga värden"
Vad hon sa mer kommer jag inte ihåg, jag var så ledsen. Baloo fick lite lugnande medel som gjorde honom väldigt trött och helt slapp i kroppen, de var nästan hemskt att hålla i honom eftersom att man är så van att han alltid gör motstånd. Alla fick chansen att hålla honom. Luften inne i rummet var alldeles tung av all sorg och alla tårar. Efter ett tag så var de dags att lägga honom på bordet så att han skulle få den spruta som gör att han somnade in. Alla höll på honom, klappade honom medans han injicerades. Han behövde absolut inte känna sig ensam.
När jag insåg att han inte längre andades så bröt jag ut i panik gråt. Mamma kramade mig hårt och jag kramade Niklas hårt, han grät så att han skakade. Alla var otroligt ledsna och jag ville inte släppa Baloo, på något sätt var de som att jag väntade på att han skulle rycka till eller börja andas igen när de var så många som klappade på honom samtidigt, men ingenting hände. Han var bara borta.
Efter ett litet tag så ville jag och Niklas vara ensamma med honom så resterande gick ut. Efter ett tag kom läkaren in och kände igenom buken på honom lite mer ingående, då kände hon att han hade tre större knölar runt organen, och att inget utav organen han hade i kroppen kändes normala. Det hade inte gått att göra på något annat sätt.
Sen fick vi alla ta farväl en sista gång och så lämnade vi kliniken. Vi valde att skicka Baloo för kremering och att sedan själva begrava honom här hemma.
Det är en fruktansvärd sak som har hänt och man kan fortfarande inte fatta att det är sant. Han var vårt allt och älskades av så otroligt många. Det går inte en minut av att jag inte saknar honom. Lyckligt nog så kommer han alltid att finnas i våra hjärtan, där ifrån kan ingen ta honom.
